Emma&Frida

Tiden rullade på rätt bra, vi förflyttade oss från Coffe Palace till Flinders Hostel som låg mitt inne i Melbourne City. Läget var gudomligt och den som klagade på det var värd en snyting.
Där bodde vi i ett femaledorm, så det var Emma och Frida och två tjejer till. Vi bodde där i säkert två veckor, medan andra tjejer kom och gick.

Vid det här laget hade vi precis allt praktiskt kring trådlöst internet och ett australiensiskt mastercard. Nu var vi bara desperata att fixa en lägenhet och ett jobb. Vi gick på många nitlotter innan vi fann våran lägenhet, det är mycket lur- och bedrägeri när det gäller uthyrning av lägenheter i denna stad. Många lurar stackars backpackers för att kunna gotta sig i pengar. Vi ska inte ljuga, vi var riktigt nära att gå på en nit men drog oss ur rätt fort.

Samtidigt som vi bodde på Flinders Hostel så hade vi planerat in att gå på en jobbintervju för ett företag som hette Aida. De höll på med donationer av pengar till barn i Afrika, så det var absolut något vi var intresserade av. Efter intervjun blev vi lovade att gå på en utbildning två dagar senare.      ”SCORE!” tänkte vi.
Problemet var att jobbet inte alls var som de hade framställt det på intervjun. Det var ett door-to-door-job, dörrknackningsjobb!! Det var meningen att vi skulle gå och knacka på hos folk och fråga om de ville donera pengar till barn i Afrika. Problemet var bara att kunderna skulle vara tvungna att binda upp sig i minst ett år och vara tvungna att ge 1 dollar/dag. Detta var ett provisionsjobb så om vi inte fick med några kunder på dealen så fick vi inte heller betalt. Fuck it, tänkte vi. Man vet ju hur jobbiga försäljare är när de kommer och vill sälja något hemma, dessutom så får vi inte ens betalt om vi inte säljer något!

Vi skiter i utbildningen och går och sätter oss på Café Republic och käkar. Där börjar vi snacka med servitrisen som visar sig vara svensk och heta Malin. Malin kom från Göteborg och reste med tre vänner. Vi bestämde att vi skulle ses och bestämde att vi skulle gå ut tillsammans några dagar senare.

// Emma & Frida

Vi visste att frukost skulle ingå på hostelet, så vi brydde oss inte om att köpa någon frukost med till rummet den första dagen. Men det skulle vi absolut ha gjort!
Till frukost ingick pannkakor, bara pannkakor, med sirap eller socker. Det var bara att välja och vraka liksom. Problemet var ju mängden, varje gäst fick ta totalt 2 pannkakor. Vilket jävla skämt! Inte ens en myra skulle bli mätt på 2 pannkakor. Hungriga som vi var (efter frukosten!!) gav vi oss av till IGA (typ ICA) och köpte de dyraste nudelpaketen vi någonsin har köpt. 14 kr/st. Men eftersom vi har så feta plånböcker så var det inga som helst problem att betala.

Inte många dagar efter att vi hade anlänt i Oz tog vi våra feta plånböcker och åkte till IKEA. Köket på det äckliga hostelet var inte att leka med så att få moffa köttbullar var en dröm redan efter två dagar.

Taxichauffören stannar utan utanför ett ruckel ”Here it is”.  Vårat hostel de kommande dagarna.

Det sitter en gubbe på den lilla trappen utanför, han är berusad och har brunt långt skägg och långt brunt hår. Han röker. Han flinar när han får syn på oss. ”Hi” säger han, flinar stort. Ja, han gjorde minsann ingenting för att dölja att han saknade ena framtanden. En meter ifrån honom på samma trappa sitter en kvinna, tovigt hår, harembyxor. Hon sitter och klunkar på en rödvinflaska, hälften var uppdrucket. Hon röker, drar djupa bloss. Hon ser inte ens att vi står bredvid henne.

Happ, hjärtligt välkommen till Oz. På detta hostel ska vi bo, det är vårat hem för några dagar. Välkommen till backpackerlivet, såhär kommer det att vara. Yes. Det borde ha varit en skylt utanför hostelet, typ något i stil med:

Hej, kom och hjälp mig.

Vi går upp för alla trappor för att komma upp till tredje våningen. Notera att trapporna är av mörkt, mörkt trä. Väggarna är mörkt gröna. Det är inga moderna trappor, utan sådanadär branta trappor. Vi kommer till en liten korridor. Mörkblåa väggar, mörkt golv. Det är dörrar på vardera sida, höga dörrar. Det spelas hög musik från ena rummet, en kille kommer ut i bara kalsonger och nålstick till pupiller. Han ler lite halvhjärtat och pressar fram ett hej. Han går in på den gemensamma toaletten (alla i korridoren delar på två toaletter), låser inte. Vi stirrar på toalettdörren, tittar på varandra men säger inte ett ljud.

Vi öppnar dörren till vårat rum som inte ens har ett handtag, man måste liksom vrida om med nyckeln och ha den som hantag. En stickande lukt bokstavligen pressas in i våra näsor. Det är ett myggnät för fönstret, väggarna är ljusgula, golvet är mörkt och trasigt. Det finns en våningsäng i rummet och ett handfat som inte är vitt längre.
Vi vill inte klaga.. det fanns faktiskt en fin tavla på väggen.

FY FAN!!!

Det är söndag den 7:e februari, Emma och Frida sätter sig på ett plan mot Doha i Qatar. Det är kallt hemma, men vi vet att värmen väntar på andra sidan jorden. 
Väl inne på planet märker vi snart att vi inte ska sitta bredvid varandra. Emma blinkar lite åt gubben som sitter bredvid henne och ber snällt att han ska byta plats. Sagt och gjort, gubben gjorde sig ett riktigt nedköp. Hans nya plats blev nu i mitten av en skrikande barnfamilj. Tack gubbe lilla, du gjorde våran dag!

Frida sitter ytterst mot gången, Emma sitter i mitten och ett stolpskott till kille sitter längst in mot fönstret, med neddragen persienn (!!), vilket slöseri att låta honom sitta där.
Fyra timmar efter att flyget lyfte vaknar det sovande stolpskottet och utbrister ”Är vi fortfarande i Sverige?” . Hmm, nej, lilla du. Vi är fyra timmar från Sverige.
Flyget gick bra, maten kom när den skulle. Vilket betyder att Emma höll sig lugn och inget drama uppstod.

Framme i Doha där vi ska tillbringa sex timmar, händer inget mer än att vi tar fram datorn. Kollar på en film och Emma somnar i vanlig ordning. Yes. Thank you. Very much yes.
Flygresan mot Melbourne tog 14 timmar, ingen panik uppstod och vi var fortfarande levande när vi gick av. Precis innan vi skulle gå av planet sprutade flygvärdinnorna ned oss med någon slags spray. Än idag har vi ingen aning om vad det var, har inte orkat bry oss. Förmodligen var de väl sponsrade av anticimex.

När vi stiger in i Melbournes flygplats noterar vi snabbt att det är en jävla lång kö för att få komma in i landet. Som tur är får vi förtur, av vilken anledning har vi ingen som helst aning om. Vi bara smet förbi hela kön med ett asfånigt flin på läpparna. När vi väl är godkända för att få komma ut i det fria sätter vi oss i en taxi för att komma till St Kilda.

// Emma & Frida