Emma&Frida

Taxichauffören stannar utan utanför ett ruckel ”Here it is”.  Vårat hostel de kommande dagarna.

Det sitter en gubbe på den lilla trappen utanför, han är berusad och har brunt långt skägg och långt brunt hår. Han röker. Han flinar när han får syn på oss. ”Hi” säger han, flinar stort. Ja, han gjorde minsann ingenting för att dölja att han saknade ena framtanden. En meter ifrån honom på samma trappa sitter en kvinna, tovigt hår, harembyxor. Hon sitter och klunkar på en rödvinflaska, hälften var uppdrucket. Hon röker, drar djupa bloss. Hon ser inte ens att vi står bredvid henne.

Happ, hjärtligt välkommen till Oz. På detta hostel ska vi bo, det är vårat hem för några dagar. Välkommen till backpackerlivet, såhär kommer det att vara. Yes. Det borde ha varit en skylt utanför hostelet, typ något i stil med:

Hej, kom och hjälp mig.

Vi går upp för alla trappor för att komma upp till tredje våningen. Notera att trapporna är av mörkt, mörkt trä. Väggarna är mörkt gröna. Det är inga moderna trappor, utan sådanadär branta trappor. Vi kommer till en liten korridor. Mörkblåa väggar, mörkt golv. Det är dörrar på vardera sida, höga dörrar. Det spelas hög musik från ena rummet, en kille kommer ut i bara kalsonger och nålstick till pupiller. Han ler lite halvhjärtat och pressar fram ett hej. Han går in på den gemensamma toaletten (alla i korridoren delar på två toaletter), låser inte. Vi stirrar på toalettdörren, tittar på varandra men säger inte ett ljud.

Vi öppnar dörren till vårat rum som inte ens har ett handtag, man måste liksom vrida om med nyckeln och ha den som hantag. En stickande lukt bokstavligen pressas in i våra näsor. Det är ett myggnät för fönstret, väggarna är ljusgula, golvet är mörkt och trasigt. Det finns en våningsäng i rummet och ett handfat som inte är vitt längre.
Vi vill inte klaga.. det fanns faktiskt en fin tavla på väggen.

FY FAN!!!